Livet måste levas, också när man inte längre vill.



	Foto: Stig Hansén

35.
De är 35. Fler får de inte vara. Av säkerhetsskäl.
35 nu.
35 om en timme.
Mikael Wiehe ska alldeles strax spela för de första 35 som sitter på Kumlafängelset. Han har skrivit en sång speciellt för det här tillfället, men nu bestämmer han sig: Han ska inte spela den, det blir liksom ... too much.
Det första han säger är i stället:
- Välkomna. Jag är 64 år år. När jag var sex år flyttade jag från Danmark till Malmö. Det fanns ingen bro på den tiden. Man tog båten.
Wiehes föräldrar hade skilt sig och han bodde med sin mamma i Malmö. En gång i månaden åkte han till sin pappa i Köpenhamn, alltid på lördagseftermiddagen efter skolan, och så hem igen på söndagseftermiddagen.
- Och ni vet hur det är, när man kommer från ett land som Danmark. Även om det låter som att det är nära mellan Sverige och Danmark, och det är ju nära, så var det något annat, ja, något annat slags avstånd, säger han och tittar ut på männen som sitter framför honom.
Det är i ett kafé långt in på Kumlafängelset. Det hänger en Edward Hopperreproduktion på väggen. Borden har skjutits åt sidan för att fler stolar ska få plats.
Längst bak står säkert tio som jobbar här. En av dem säger att hon egentligen är ledig nu, men är här för att lyssna.
För en stund sedan var det några i personalen som bad om Mikael Wiehes autograf.
- Som sagt, ett kort helgbesök hos min pappa, det är ju inte så mycket, det är inte tillräckligt, säger Mikael Wiehe.
Männen på första raden nickar instämmande. Inte mycket alls. Några helgtimmar med farsan.
- Så när jag kom till Sverige, säger Mikael Wiehe, så fick jag stryk nästan varje dag. Ja, man fick på flabben.
Och så säger han:
- Det är nog därför jag spelar, nog därför som jag började spela.
Han säger inte mer om det. Inget om kompensation. Inget om att det var ett sätt att komma vidare i livet.
Han har gjort en lista: sex sånger. Det ska inte bli något extranummer. Men innan det är dags för sista sången så ska han säga att nu kommer den sista låten.
Han har ont i halsen. Han har turnerat i flera veckor nu. Halsen har tagit stryk. Han har fått kortison.
I går spelade han två gånger – på en begravning, och på en vanlig konsert - och i morgon ska han spela två gånger – på ännu en begravning och ännu en vanlig konsert – och i dag är det tre spelningar: två på Kumla, och en på Hinseberg, fängelset för kvinnor.
- Hursomhelst, det där med farsan ... Jag minns en gång när jag var hos honom. Vi gick på cirkus i Köpenhamn, den låg där Wallmans salonger ligger nu. Långt senare skrev jag en låt om hur det var på cirkusen.
Han spelar ”Lindansaren”, en av hans mest kända sånger. Den kom 1983 och handlar om barndomens längtan efter att kunna gå på lina under en cirkus välvda tak, och om lindansaren som ramlar ner i sågspånet och dör, och hur drömmen också dör. Slutorden lyder:
”Men livet måste levas
också när man inte längre vill
men jag gick aldrig mer på cirkus
jag hörde inte längre till.
Det är som miste man förmågan
att ge sej drömmarna i våld
När man har sett en stjärna fall
på alltför nära håll.”
Låten är rätt tillbakalutad och det är publiken med. Det är som någon av vakterna sa för en stund sedan, att de intagna kan vara lite ... reserverade och köra den tuffa stilen: armarna i kors över bröstet, bakåtlutade. Wiehe är nervös för det, senast han var på ett fängelse, så satt många just så hela spelningen.
Och jag vet hur det är när det kommer sådana här besök till fängelset: en del av de intagna reser sig och går redan efter en sång. Till och med när det är rätt så kända artister.
Men Wiehe föser undan nervositeten och säger efter ”Lindansaren” att det är 20 år sedan han spelade på ett fängelse.
- Det var på Fosie i Malmö, en öppen anstalt.
Han har spelat på en hel del fängelser.
- Jag har varit också här på Kumla, men det var mycket länge sedan, nu vill jag se hur det är, hur det har blivit. Jag är glad att få komma hit, och jag är glad att ni vill lyssna.
Han berättar om sin karriär i korthet, nämner Hoola Bandoola Band, och spelar ”Vem kan man lita på?”.
Det är som sagt ett litet kafé, men han har förstärkare och mikrofon, det låter bra och fylligt, det ska vara som på en riktig konsert. Mikael Wiehe sa för en timme sedan, medan vi gick i en underjordisk, kall kulvert, att publiken märker om man inte tar det på allvar. Det ska göras ordentligt. Riktig utrustning. Scenkläder. Bra ljud.
Jag ser att han spelar några av sångerna i en något lägre tonart än han brukar, just för att kunna ta de höga tonerna fastän halsen är sliten, och jag hör att publiken gillar ”Vem kan man lita på?”, den känns igen, och Mikael Wiehe markerar takterna. Det här låter som att det är sent på kvällen, och att vi är inne på ett extranummer, men klockan är kvart över ett på dagen, och Wiehe har fyra sånger kvar.
Jag tänker på att han sjungit om när Hoola Bandoola Band spelade på Malmö fängelse, i ”Danslåt för yttrandefriheten” från 1973. Och jag minns också att han gjort en sång om några fångar, utifrån Stureplansmorden 1994. Låten ”Fråga Guillermo Marquez Jara” kom år 2000 på albumet ”En sång till modet”.
Sista versen lyder:
”Hur länge orkar man finnas utan att nå’n ser
Hur länge orkar man tigga utan att få va med
Hur länge orkar man ropa utan att nå’n hör
Hur länge kan man leva i landet utanför
i landet utanför.
Fråga Tommy Zethraeus
Fråga Tommy Zethraeus
Fråga Tommy Zethraeus
Han kanske fattar hur man gör.”
Nu hänger Wiehe kvar i uppskattningen över ”Vem kan man lita på?” och berättar att det var Björn Afzelius som sjöng den, om hur länge de två spelade ihop, om när Afzelius berättade att han fått lungcancer och var döende, och att Wiehe, när han fick höra det, skrev ”Den, jag kunde va”.
Nu spelar han den.
Och efter det berättar han att han i morgon ska begrava den vän han haft längst i livet, sedan han var tio, hans allra närmsta vän.
- Det är så det är, det är för jävligt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det, så jag skriver en låt, det är så jag hanterar livet.
Begravningstemat fortsätter när han börjar prata om ”Flickan och kråkan”, om hur det är när man har barn, de ska begrava sina möss och marsvin och det döda djuret ska bäddas in i en liten låda och det görs kors av tändstickor och så ska det begravas i trädgården. Och han kom att tänka på det när han för snart 30 år sedan såg en bild av konstnären Oscar Cleve med en liten flicka och en stor kråka.
- När Oscar Cleve dog ordnades det en utställning med hans bilder och jag bjöds in, och då kom det fram en gammal tant och skakade hand. Det var Cleves dotter, och hon berättade att det är hon som är flickan på bilden.
Han sjunger den, betonar orden ”finns det liv, är det aldrig för sent”, och efteråt säger han, apropå den lilla flickan han sjöng om, att han har fem döttrar och att det innebar att han varit ensam kung vid frukostbordet. Därifrån glider han över till att säga något om osårbarhet och sårbarhet: om den snyggaste, kloke killen som är högst upp tätt följd av den snyggaste och klokaste tjejen, och så fortsätter det neråt till den fulaste och dummaste tjejen – och när han rabblar detta så suckar han samtidigt över livets jävlighet och om det som smärtar mest: när barnen är de utsatta, när de har det svårt.
Och så nämner åter hur han hanterar det svåra i livet: genom att skriva sånger.
Ett varv till: En kompis dör. En annan vän dör. Frun går.
- Allt det där är hårt – men det värsta är när ens barn inte mår bra.
När en av hans döttrar blev dålig skrev han en sång till henne och den sjunger han nu: ”Var inte rädd mitt barn.”
Just när han ska avsluta med ”En sång till modet” så ropar killen längst fram:
- Snälla, Mikael, spela ”Victor Jara”.
Wiehe drar historien om gitarren han spelar på, och som han alltid spelar på när han uppträder. Gitarren fick han av Björn Afzelius.
Han håller fram den. Och berättar att han för några veckor sedan kom hem sent en kväll. Morgonen därpå skulle han och ljudteknikern åka vidare, men då upptäckte de att Wiehes två turnégitarrer hade stulits ur turnébilen. Wiehe ringde polisen, pantbanker, tidningar och bilden på gitarrerna publicerades. Fyra timmar senare ringde någon till Wiehe och sa att han hade råkat komma på några gitarrer som visst är Wiehes. Snacket gick fram och tillbaka – Var är du? Hur ska jag göra för att få tillbaka gitarrerna? – och tre kvart senare kom mannen hem till Wiehe, sa återigen att han råkat komma på de där gitarrerna. Wiehes fru som är chilenska kände igen hur killen bröt, att han kom från Chile. De tre snackade en stund och killen sa att han visste att Wiehe och Afzelius sjungit mycket för Chiles skull.
Och så överlämnade han gitarrerna och Wiehe pekar nu återigen på gitarren som han fått av Afzelius och börjar sjunga ”Victor Jara” och mannen på första raden, som är chilenare, gör V-tecknet, och sedan sjunger Wiehe som sjunde låt ”En sång till modet”, tackar för att han fick komma – och alla, ja, alla, säger unisont:
- Tack för att du kom, Mikael.
Och sedan kommer spridda ord om att du är grym, Mikael, det här betyder mycket, Mikael, och alla i publiken ställer sig på led för att skaka hans hand, och den siste pratar Wiehe några minuter med, det handlar om det ena och det andra och det tredje, och så skakar de hand. När den intagne ledsagas tillbaka till avdelningen så frågar en vakt Wiehe:
- Vet du vem det där var?
- Inte en susning, svarar Wiehe.
- Tommy Zethraeus.

Stig Hansén, www.voltaire.se. 7 maj 2010.